The Cardigans live in San Diego, California 12 March 1999

– Vi är en svensk angelägenhet



Cardigans är stora nu. De två Rockbjörnarna är ytterligare ett bevis på den saken.
Foto: ANDREAS LUNDBERG
arkiv Cardigans
Cardigans är: Nina Persson (sång), Peter Svensson (gitarr), Magnus Svenningsson (bas), Bengt Lagerberg (trummor) och Lasse Johansson (gitarr och klaviatur).
Bildades: 1992.
Kommer från: Jönköping, men bor i Malmö.
Album och försäljningssiffor: ”Emmerdale” (1994) 200 000, ”Life” (1995) 1,5 miljoner, ”First band on the moon” (1996) 2,2 miljoner, ”Gran Turismo ”(1998) 1,1 miljon hittills.
Aktuella: Har vunnit två stycken Rockbjörnar: för årets bästa svenska cd och årets svenska grupp.
Här kan du lyssna på ”My Favourite game” och ”Erase/Rewind”
USA-turnérande Cardigans tar emot rockbjörnarna
Välj 28-modem
56 eller snabbare
Så ser du filmerna/ljuden

SAN DIEGO. Två rockbjörnar. Cardigans är stora nu – i Sverige och i världen.
Puls Filip Hammar och Andreas Lundberg träffade gruppen under turnén i USA.

  De feta amerikanska tulltjänstemännen kräver att vi öppnar väskorna. När vi halar upp två tunga Rockbjörnar tittar de oförstående på varandra. Den ene killen vrider misstänksamt på statyetterna, skruvar på underredet, verkar tro att han ska hitta några gram kokain inne i den runda björnkroppen.
  Sen ser han namnet på guldplaketten.
  – Oh, The Cardigans... what a band! Have a nice stay, guys, säger han och låter oss passera. I bakgrunden hörs hur han berättar för sin kollega om den där låten ”Lovefool” och att den här gruppen minsann är ”big time, man”.
  Ett dygn senare har Rockbjörnarna kommit fram till San Diego, Kalifornien, och sångerskan Nina Persson sitter i solgasset och tittar på dem.
  – Någon har sagt att det är ett bevis på att det går bra för ett band om människorna i tullen känner igen namnet, säger hon.
  Och visst går det bra för Cardigans. När Aftonbladet träffar gruppen är de precis i slutfasen av en stor USA-turné. På en månad har de hunnit avverka flera riktigt stora och några mindre städer i Nordamerika. Dagen före spelade de i Los Angeles på ett fullsatt ”The Palace” i Hollywood. Det var en av de bättre spelningarna på hela turnén, hävdar de. Det blir ofta bra i världsmetropolerna. Publiken har bra koll, kan låtarna – vilket i och för sig kan innebära att det rockas mindre, blir lite stelt. I vissa fall gör folk rent teoretiska utläggningar om musiken.
  I foajén på väg in till konsertlokalen i LA står en amerikansk popnörd och sönderanalyserar Cardigans-låten ”Been it”. Han undrar om Nina verkligen förstår innebörden i det hon sjunger. Förmodligen inte, blir hans slutsats, eftersom det låter extremt vulgärt. Hon använder ju till och med ordet hora. Det kanske man gör i Sverige, men inte i USA, säger killen som tydligen missat hela den amerikanska hip hop-scenen.
  En annan fördel med att spela i stora städer, menar Cardigans, är att det ofta kommer en hel del kompisar till spelningarna. LA är inget undantag. Den långhårige mannen med helskägg, träningsoverallsbyxor och träskor, som vid en första anblick ser ut som en uteliggare som av någon obegriplig anledning lyckats fixa biljetter, är Peter Stormare.

Fest hos Jonas Åkerlund
  – Jag gillar Cardigans, de är ett oerhört bra band som lyckas förändra sig hela tiden, säger den svenska Hollywoodskådisen, som inte är lika förtjust i Kent, Cardigans förband under den här USA-turnén.
  – De låter som Simple Minds 1979. Jag tycker att de ska sjunga på svenska, inte på engelska, säger han och går ner i logen för att hälsa på Cardigans.
  En annan svensk exportprodukt som har kommit för att se konserten är Jonas Åkerlund, som regisserade videon till Cardigans-låten ”My favourite game”. Han blir också värd för en vild efterfest i den stora villan han hyr i Hollywood Hills för dryga 30 000 kronor i veckan. Den slutar inte förrän han tvingas kasta ut de svenska rockstjärnorna vid femsnåret på morgonen. Då är ”hela huset förstört”, toaletten nerspydd och några av killarna i Kent är starkt misstänkta för att ha haft sönder Åkerlunds trumset. Tuff match.
  – Det här är som att vara på ping-pong-läger, säger Kents sångare Jocke Berg och skrattar åt allt supande.
  Under turnén har gruppernas bussar alternerat som festlokal. Efter gigen har det funnits lite tid för att gå ut på lokal. De har fått pusta ut i logen en liten stund och sen har de satt sig i de stora fordonen för att åka till nästa stad.
  – Men jag gillar bussen. Det är tråkigt när vi tar in på hotell, säger Lasse Johansson, som spelar gitarr och klaviatur i Cardigans.
  Trummisen Bengt Lagerberg håller med.
  – Vi har haft disco i bussen och hoppat i soffan.
  Enligt ett rykte ska Cardigans gitarrist Peter Svensson ha åkt i Kents buss hela tiden eftersom det är bättre fester där.
  Det stämmer inte, men ibland har han krupit över till kollegerna i hopp om bättre drag. Sådant straffar sig.

Kylskåpet är välfyllt
  – En gång ville jag sova i Kents buss eftersom jag trodde att det skulle bli roligare där. Men det blev bara jag, Jocke, Sami och två roddare kvar i bussen. Det var ett dumt beslut, säger Peter, som ett par timmar senare inspekterar det välfyllda kylskåpet backstage, där två Rockbjörnar har tagit sig in, och suckar:
  – Corona och vodka... vi måste sluta med det snart, säger han. Det går inte att köra på samma linje hela tiden. Men å andra sidan ska Japan, som vi åker till efter det här, bli en hälsoturné... hoppas jag i alla fall... kanske.
  Lasse skrattar åt Peters påtvingade hälsoattack.
  – Jaja. Det jobbiga med Japan är att vi spelar så tidigt på kvällen. När spelningen är klar finns det så mycket annat man kan göra, så det är inte alls säkert att det blir mer skötsamt därborta, säger han.
  Sprit och festande i all ära. Det är ändå musiken som prioriteras högst. Cardigans sliter hårt för att befästa den ställning de fick i världens största musikland tack vare megahiten ”Lovefool”. Dagarna är vikta för intervjuer, både med amerikaner och latinamerikaner, från Mexiko och Colombia, som ställer helt obegripliga frågor.
  – Som svensk känner man sig som en charterturist så fort man kommer till värmen, till Kalifornien till exempel. Man ställer om sig. Men plötsligt har man tre timmar telefonintervjuer framför sig. Då är det inte semester direkt, säger Lasse.
  På kvällarna har de spelat. Under den här USA-vändan, den sjätte i ordningen, har gruppen uppträtt i städer som de redan har besökt, som LA och New York. Men de har också stiftat nya bekantskaper, som London i Ontario, Kanada. Och den anrika konsertlokalen ”Fillmore west” i San Francisco. Klassisk mark för alla rockdårar. Och inför sådana gig ställer man naturligtvis ganska höga krav på sig själv.





Cardigans, forts.

Foto: ANDREAS LUNDBERG



  – Det blev ändå en lysande spelning, den bästa på hela turnén. Det är ett fantastiskt rum att spela i, säger Peter.
  – Ja, fyller Nina i. Och efter konserten sa Harri (gitarrist i Kent, Aftonbladets anm.) att vi utövade voodoo på scenen. Så jävla bra beskrivet. Då fattar man att vi var bra.
  Annars känner sig alla medlemmar sällan helnöjda efter ett gig. Ofta är det någon som är missnöjd – och ibland går åsikterna isär när de betygsätter varandra. Spelningen i London, Ontario, är ett sådant exempel.
  – Den kvällen var alla bra utom Peter, säger Nina.
  – Nej, jag var faktiskt den enda som var extremt bra den kvällen. Det finns på video, jag har sett det. Och en av teknikerna kallade mig ”Peter Lundell” efteråt, kontrar Peter, som inte närmare vill förklara hur man ska tolka det plötsliga namnbytet.
  Cardigans är för tillfället inte fulltaligt. Basisten Magnus Svenningsson är hemma i Malmö och vilar upp sig. Han känner sig utbränd och kommer inte att vara tillbaka förrän i maj.
Hur har er tillfälliga basist Lasse Ljungerg klarat sig?
  – Jättebra. Han är en duktig musiker, men framför allt har han funkat i gänget också. Det var oerhörd tur att vi inte bara fick en skicklig studiomusiker med oss, säger Nina, och Peter vill också framhäva Lasses sociala talanger.
  – Han funkar bra i bussen. Han är ett slags starthare, ung och frisk. Sex år yngre än Magnus tror jag. Han verkar gilla att vara på turné med oss.
  Vi befinner oss i Point Loma, ett meningslöst industriområde utanför San Diego. Det är typiskt amerikanskt. Stora vägar, löjligt generöst med junk food-restauranger och några stormarknader, ett par av dem har specialiserat sig på kontorsmaterial. Så vill man, är det inget problem att köpa ett tiopack skrivbordsfläktar.
  Mitt i det här opersonliga landskapet ligger konsertlokalen, Soma Line, en bastant betongklump som smälter väl in i den gråa miljön.
  – USA är ett jävla skitland, men det är bekvämt, säger Bengt.   – Det är specialgjort, en enda stor förort, säger Lasse.

Peter har ny tatuering
  Inga amerikavänner direkt. Men Peter trivs (även om ”Detroit är världens värsta stad och ser ut som Hiroshima”). För en sann rockromantiker är USA ett paradis, här kan han finna alla nödvändiga attribut för en potentiell gitarrhjälte. Och längs de amerikanska vägarna finns myterna, inspirationen och nostalgin.
  – Fast jag har inte köpt så mycket grejor den här gången, bara två par skor, några rock-t-shirts och ett par brallor...
Några gitarrer?
  – En har det blivit. Men det finns inte så många gitarrer kvar att köpa. Jag har det mesta, säger Peter, som har valt en plats i skuggan för den här intervjun.
  Han får inte vara i solen med sina nya tatueringar. Hans berömda Ace Frehley-tatuering har nämligen fått sällskap, bland annat av ett litet konstverk på vänster armbåge.
  Även om Cardigans har bra med rutin är det lätt att hamna i skräpmatsfällan när man är i USA. Trots amerikanarnas hysteriska jakt på ”fat free” föda är det svårt att inte lägga på sig. Det är ju ingen tillfällighet att ”Elvis-mackan” har sitt urspung i USA (basingredienser: massor av smör, jordnötssmör och banan).
  – Jag har blivit ett riktigt rockfetto på den här turnén. I morse åt jag till och med bacon och ägg till frukost. Det har jag avskytt tidigare. Förut har jag alltid kommit hem som en pinne efter turnéerna. Så är det inte den här gången, säger Nina.
Det sägs att man kan bli turnésvullen...
  – För mig går det åt andra hållet. Det var någon som sa till mig i går: ”Fan, vad smal du är.” Jag tror att det är så att hälften av medlemmarna i ett band blir turnésvullna, hälften blir turnésmala. Jag tillhör den senare kategorin (skratt), säger Peter.
  Under Cardigans konsert i Los Angeles fanns ganska mycket svenskar i publiken, förutom redan nämnda Åkerlund och Stormare. De märks, dels för att de har tagit med sig den svenska alkoholkulturen över Atlanten, men också för att de hörs. Väldigt mycket.
  – Det finns ganska många killar, sådana här charterturist-typer, som står och viftar med öl i handen och skriker: ”Sverige, Sverige”, berättar Nina.
Vissa går så långt att de jämställer en Cardigans-konsert med en hockeyfest i Kempehallen, som om de skulle få höra Håkan Södergrens stämma i stället för Ninas.
  – I Montreal var det två svenska tjejer som hade målat svenska flaggan i ansiktet. Vi hade skämtat om att det skulle komma några sådana typer tidigare. Och när de plötsligt stod där i publiken i Montreal syntes det att de skämdes, att det var fel. De ville sjunka genom marken. Men de svenska fansen är naturligtvis viktiga.
  – Jag tror att vi har blivit en svensk angelägenhet, som Björn Borg. Det är viktigt för svenskar att det går bra för Sverige utomlands, säger Lasse.

Större än någonsin
  Och det är inte bara utlandssvenskarna som gillar Cardigans. De är nämligen större än någonsin i Sverige.
  Efter tre skivor har det lossnat på allvar. ”Gran Turismo” har legat på topplistan i flera månader och Rockbjörnarna är ännu ett bevis på framgångarna.
  – Sverige är det land där det går bäst för oss just nu tillsammans med England. Det är oerhört kul. Tidigare har vi varit bandet som det har gått så bra för utomlands, säger Nina. På det mer personliga planet har Peter också gjort succé. Bögtidningen QX har utsett honom till Sveriges sexigaste kille, före stora ikoner som Henrik Johnsson.
  – Det är härligt och nu har jag fått två ”Rockbögar”...
  Det börjar bli dags att förbereda sig inför kvällens konsert i San Diego, den sista. Peter planerar ett turnéavslutningsskämt med Kent, vill hissa ner en rosa teddybjörn i skallen på Jocke. Nina ska vila några timmar – och ta på sig scenkläderna. Skinnbrallorna har varit med i 17 kvällar.
  – Jag har börjat få finnar på benen, säger hon och skrattar. Det är inte så fräscht, men vi är inte ett band som har hur mycket scenkläder som helst... ja vi har egentligen inga speciella scenkläder alls, säger hon.
  Även om konsertlokalen i San Diego inte är den charmigaste, så blir kvällen en bra avslutning på turnén. Först hyllar Jocke Berg i Kent sina kompisar innan han går av scenen (tur att han aldrig fick en teddybjörn i huvudet). Sedan river Cardigans av en kanonkonsert. Rockigare än de någonsin varit hemma i Sverige.
  Och när publiken har klappat in dem en sista gång tar Lasse mikrofonen:   – We have a celebration tonight! We have won two ”Rockbears”. The best music prize in Sweden, säger han och visar björnarna.
  Publiken jublar. De svenska fansen mest, förstås. Det är ett stort ögonblick.
  Då spelar det inte så stor roll att Johnny Rotten kvällen före avböjt en inbjudan till Los Angeles-konserten med orden: ”The Cardigans... that would be a thrill – NOT.”





Filip Hammar